Jag har inte så många konkreta minnen från min skolgång, som handlar om just det specifika med skolan som institution. Jag menar, jag har många minnen som har med kamrater att göra, med fotbollsspelande på rasterna, känslan av att flyga när jag gungade så högt jag kunde och har Whitney Hustons röst i öronen : I wanna runt to you, ohooo… Men jag har inte så många minnen som handlar om räknande, skrivande, läsande, experimenterande… Däremot bär jag på många känslor inför skolan. Jag kan fortfarande känna hur jag älskade att gå till skolan varje dag, trots att jag verkligen hatade att kliva upp på morgnarna. Jag kan till och med känna den där lite surrealistiska känsla av att inte riktigt passa in, inte riktigt ha kontroll och inte riktigt veta vem jag är när mitt minne vandrar i mina tonårs plåtskåpsfyllda korridorer. Och när jag tänker efter så är det just dessa känslor, som så ofta skapats i möten, i relationer, som jag bär med mig mest från mina nu mer 19 år som elev i skolan.
Med bakgrund av mina egna upplevelser av skolan så tillhör jag en av de som tror att förtroendefulla relationer är en grund för lärande. Jag tror inte att det är allt, men att det är en grund. Om jag inte litar på personen som jag för en dialog med, om jag inte respekterar denne, om jag inte tror att den personen vill mig väl, då kommer jag inte heller att lyssna. Om jag inte blir sedd och vill bli sedd av den som förväntas handleda mig i mitt lärande, så kommer jag heller inte att vilja bli handledd.
Min första lärare hette Gunnel. Hon hade långt brunt hår med silvergrå slingor i och grågröna ögon. Hon log så vackert med sina härliga rynkor runt munnen. I mitt minne står hon där och ler mot mig, i sin röda klänning med svarta små mönster och en typisk 60-talskrage, och värmen som strålar ur hennes ögon uppfyller hela mitt lilla sjuåriga liv.
När jag studerade till lärare så mötte jag många som hade åsikter om vad vi lärde oss.En av de mest återkommande åsikterna jag mötte var ifrågasättandet av all teori. ”Vad ska vi med dem till?” ”Vi läser så mycket onödigt! Var är all metodik?”. För en tjej som mig, som valde att läsa på folkhögskola för sin första karriär, eftersom hon ansåg att hon ej var en teoretisk person och därför aldrig skulle klara universitetsstudier, var det mycket förvånande att jag inte alls kunde hålla med i dessa åsikter. Jag tycte verkligen att teorierna var svåra, att det var svårt att förstå och hålla isär alla, men ju djupare ner i det teoretiska träsket jag sjönk, desto mer uppfylld blev jag av dem. De hade samma inverkan på mig som Gunnels varma blick. Och de har det än idag. För det är i teorierna jag finner stöd i min yrkesroll. Det är teorierna som hjälper mig att sortera mellan det jag väljer att göra och det jag väljer att inte göra. Teorierna ger mig verktygen att synliggöra mina egna handlingar och de ger mig metoder för att granska mig själv. De ger mig en bild av mina tankar kring barn och lärande, som är så otroligt viktig, för att jag skall veta att det jag gör inte bara är taget är luften.
Jag startade min lärarkarriär i vikariesvängen. Kortfattat är jag den som alltid drömt om att vara lärare men som fick bra betyg och som 15-åring tyckte att det bara gick muppar på Barn- och fritidsprogrammet. Jag ber retroaktivt om ursäkt för mitt fördomsfulla, oförståndiga, tonåriga jag. Jag valde iallafall fotoprogrammet istället, för det var mycket svårare att komma in på, trots min mammas ivriga protester. Så halkade jag in på journalistyrket, bara för att inse att det nog ändå var lärare jag skulle bli. En bra omväg, jag ångrar intet, och nu är jag här.
Som vikarie insåg jag att jag ville bli lärare – jag älskade det – relationsskapandet med eleverna. Men jag hade inga intentioner att läsa på universitetet. Det skulle jag aldrig klara, tänkte jag. Det är tack vare en hel del puffande från kollegor som sa att jag absolut skulle bli lärare och att jag inte skulle ha några som helst problem att klara lärarutbildningen och för min ständigt stöttande sambo samt familj, som jag är där jag är idag – legitimerad 1-6 lärare.
Jag älskar mitt jobb, jag är evinnerligt glad för den fantastiska utbildning jag genomgått, och jag är en hundra gånger så bra lärare idag som jag var innan min utbildning!
Än idag möter jag många som tycker att teorierna inte gör en lärare. Det kan jag hålla med om. När argument som att man kan vara outbildad och vara en mycket bättre lärare än en person som är utbildad och att vara lärare sitter mycket i dig som person dyker upp så kan jag inte annat än att hålla med. Men – detta är ingen tävling mot varandra. Det handlar om att jag bör vara den bästa läraren jag bara kan för barnens skull. Så om jag är en fantastisk lärare som outbildad – tänk dig då hur bra jag skulle kunna vara som utbildad!
Jag minns några lärare extra mycket i mitt liv. Jag minns Gunnel och hennes efterträdare Maria, med det blonda lockiga håret, de stora bruna ögonen och den gula klänningen. Jag minns Lars-Gunnar Sundholm, som inte bara undervisade bygdens 52 elever på vår F-6-skola utan även ägnade mycket av sin fritid åt oss ungdomar, genom att driva scouterna och ta oss på otaliga läger under många helger och långa veckor på lov. Jag minns Gerd Åkerman, svenskalärare och min klassföreståndare under hela högstadiet, som ringde och väckte en av mina klasskamrater på morgnarna, eftersom hen hade svårt att vakna av sin väckarklocka. Där kan vi prata om att vara hängiven sitt yrke. Jag minns Lena på gymnasiet i svenska. Jag minns Bosse på Komvux som väckte ett brinnande samhällsintresse i mitt liv. Och jag minns Ulla Damberg, Lena Ivarsson, Lena Boström på mittuniversitetet och Lars Forsberg, Matti och Sophie från No-kursen på Stockholms universitet, som alla, genom sitt sätt att bygga relationer, skapade magi för mig under min lärarutbildning. Tack till er alla. Ni har gjort mitt liv rikt på kunskap!
Och tack till er som lyssnat. Jag hoppas att ni alla går ut och skapar magi i framtiden.