Jag är lärare! Tänk att jag har hittat helt rätt yrke, ett arbete som är stimulerande, roligt, kreativt och helt underbart! Jag tänker börja att ta er med på en resa bakåt i tiden, närmare bestämt 30 år…. och jag minns det som igår. Jag hade träslöjd och jag satt där på min hyvelbänk och väntade på att lektionen skulle dra igång. Min lärare han såg lite finurlig och bad oss vänta lite för att vår klassföreståndare Eva skulle nämligen komma och berätta något för oss. Eva kom in och sa att nu har vi gjort vår lottdragning om vilka det är som ska få åka till England. Vår skola var med i ett projekt där fyra elever i årskurs fem skulle få åka utomlands i en månad och bo hos en värdfamilj. Eva tittade på mig och log. Hon sa: Grattis Lottis du ska få åka till England! Just i den stunden hände något som kom att påverka HELA mitt liv, men det visste jag ju inte då. Det blev flera månaders förberedelser med repiterande av danser och sånger som vi skulle visa upp. Kvällen innan vi skulle åka kunde jag inte somna, jag vred och vände på mig och var så nervös inför vad som skulle komma. Jag skulle få bo hemma hos Alys Brooker som jag hade hunnit brevväxla med under några månader. Jag skulle bo där utan mamma och pappa, men med mig hade jag en lärare från skolan Ann-Marie  och tre kompisar Jaana, Lasse och Fredrik , som gick i samma rektorsområde som jag gjorde. I en månad bodde jag hos Brookers och jag växte så det knakade i självförtroende. Några månader senare kom Alys hem till mig och bodde i våran familj. Visst är inte England så väldigt olikt Sverige, men ändå tillräckligt olikt för att ett brinnande intresse för resande och för att träffa människor som inte är som mig vaknade. Flera år senare träffade jag min man Tommy och det var ”A perfect match made in heaven”. Han  är snäppet värre resegalning än vad jag är.

Som det är när man blir kär så kan det helt plötsligt komma små människor in i ens liv.  Vi två, blev tre och tre blev så småningom fyra. När vår yngsta dotter var ett halvår gammal som kom min man och visade mig en annons om att det var en skola i Thailand som sökte lärare. Jag var väl inte så supersugen då, jag bara var så trött pga vaknätter och amning. Han stod på sig och jag gav med mig och sa: Vi kan väl söka, men det betyder ju inte att man behöver svara ja. Dessutom så får man ju inte sådana där tjänster… så jag ammade vidare. Jag fick ju det där jobbet och det var helt fantastiskt! Min man han passade på att vara pappaledig och att plugga. Jag jobbade på Lanta Sanuk School och vår äldsta dotter gick på förskolan där. Lanta Sanuk är en privatskola med barn från hela Sverige. Vi hade en helårsskola där jag arbetade men även en semesterskola. På helårsskolan hade vi elever som stannade 3 månader till ett helt läsår. På semesterskolan var eleverna 3 veckor till 3 månader. Det som är unikt för den här skolan är att det inte var några grupper som var statiska. Vi var tvungna att anpassa grupperna utifrån hur många elever vi hade. Under lågsäsong så var vi färre elever och åldersspridningen i grupperna var större. Under högsäsong var grupperna mer åldershomogena. Förändringar i grupperna ställde ju stora krav på att hela tiden arbeta med samarbetsövningar och gruppstärkande övningar. Varje morgon hade vi gemensamma morgonsamlingar där vi bland annat arbetade med värdegrundsfrågor. Det var inte alls ovanligt att föräldrarna var med på samlingarna och på så sätt skapades en god stämning bland föräldrar och elever i svenskkolonin. Ledorden på skolan var tydliga för vad vi ville med vårt värdegrundsarbete. Vi kallade det för vårt RAR- arbete där R stod för respekt för andra, A stod för ansvar för mina handlingar och det sista R:et stod för respekt för mig själv. Som jag sa tidigare så förändrades grupperna under läsåret vilket krävde en flexibilitet. Grupperna var dock hela tiden små, de blev aldrig större än 10 elever och det var fantastiskt för mig som pedagog, men även för eleverna. Varje dag när jag tog emot min grupp kunde jag känna av hur eleverna mådde och jag hann sitta kvar i resonemang med mina elever om saker som var kluriga. Vi lyckades tillsammans skapa en känsla av att lyckas. Något halvår efter jag lämnat Thailand och några av mina elever åter igen återvänt till sina klasser i Sverige, så fick jag ett mail från en av mina elevers förälder. Innan eleven kom till skolan hade han haft det lite kämpigt. Under året som han hade varit hos oss så hade han lyckats så många gånger så att han nu faktiskt när han åter var hemma i sin gamla klass kunde mycket mer än sina gamla klasskompisar. Tanken som slog mig då när jag läste detta var: Varför kan inte alla få denna möjlighet att lyckas och få känna att man kan? Ärligt talat så handlade det inte så väldigt mycket om att jag är en fantastisk A-lärare, vilket jag inte tycker att jag är för jag har mycket kvar att lära. Det handlade om att jag faktiskt hade tid. Jag hade tid att hjälpa eleven att övervinna sina hinder och jag hade tid att se vilka svårigheter eleven stod inför.

Förutom gruppstorleken och det medvetna värdegrundsarbetet så gav året i Thailand mig och eleverna många fantastiska upplevelser om Thailand. Då vill jag påpeka att ni alla som varit i Thailand har säkert tankar om vita stränder, dykning, strålande sol, solmogna frukter, solnedgångar på stranden liggandes i en sala sippandes på någon go drink. Jo, visst fick vi uppleva allt detta men de minnen som faktiskt sitter starkast i mitt hjärta är mötena med folket, som alltid hade tid. Alla var otroligt generösa och hade tid för sina medmänniskor. När man kom till en restaurang eller in i en affär så fanns det alltid någon som hade ett leende på läpparna och som böjde sig ner eller plockade upp våra flickor i famnen. De hade alltid tid och råd att bjuda på ett leende. De levde för dagen och storhandling fanns inte i deras världsbild, de handlade vad de behövde för att bli mätta just idag.

Ett läsår var vi i Thailand och när året var slut så återvände vi hem till Sverige. Jag återgick till min tjänst och började rulla på i gamla spår. Hösten kom och jag erkänner att när man väl kommit ut en gång så blir det som ett gift i kroppen.

Så ännu en gång tog vi chansen att söka en tjänst utomlands. Även denna gång hade vi den stora lyckan att få just vårat drömjobb. Sedan tre år tillbaka bor vi i Riyadh i Saudiarabien där vi arbetar på Svenska skolan i Riyadh. Lanta Sanuk och Svenska skolan i Riyadh är på många sätt lika och på andra sätt olika. Det som är likt är just att vi har små grupper där jag verkligen har tid att se mina elever varje dag. Jag känner alla mina elever så väl som om de vore mina egna barn. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad att jag kan vara en del i mina elevers vardag och se hur de utvecklas. För några månader sedan fick vi en ny familj till skolan och elevernas mamma har varit med en hel del i skolan, vilket är underbart! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett mammans ögon bli tårfyllda av lycka över små underbara saker som sker i vår vardag. Det är underbart att se när en kille i 4:an håller en liten 2 åring i handen på rasten. När eleverna på mellanstadiet reflekterar kring samhällsfrågor som faktiskt skulle passa väl in i gymnasiet, och när de gör de utifrån sina egna upplevelser om världen.  När vi lärare dramatiserar något i vårt tematiska arbete som är en kombo mellan storyline och äventyrspedagogik. När man ser eleverna övervinna tidigare rädslor som de har gagnat sig under sina tidigare skolgång.

Nu är våra flickor 8 och 6 år och folk undrar hela tiden när vi ska flytta hem till Sverige. Svaret är att: Vi får se! Just nu trivs vi så oerhört bra och jag kan inte tänka mig något bättre ställe att vara på. Jag vill att mina barn ska känna att de kan företa sig vad de vill när de växer upp, de ska inte behöva känna att den lilla byn som de växer upp i ska vara gränsen för vart de ska vara. Jag vill att de ska känna att hela världen ligger för deras fötter. De får en riktigt bra utbildning, där de blir sedda varje dag och där de blir utmanade på sin nivå och att de lyckas med det mesta som de företar sig. Jag vill att de ska ha en förståelse för att människor är olika och att olikheten inte är något fult eller farligt. Olikheter kan vara oerhörda styrkor och att det är våra olikheter som ska utveckla världen till en ännu bättre plats att vara på. Det gäller bara att vi lyssnar på varandra och försöker förstå istället för att dömma varandra.

Jag hoppas att alla ni där ute har en fantastisk sommar i vårt underbara gröna sommarsverige. Nu ska jag passa på att njuta av den underbara friska luften, havet, skogen och förhoppningsvis några sköna soliga dagar. För Sverige är fantastiskt, speciellt på sommaren!