Välkomna till 10minuter.se. Denna sommarpod är skapad av Emil Jansson

och jag jobbar som IKT-pedagog i Örebro Kommun. Jag har jobbat i skolans värld i 6 år och trodde aldrig jag skulle hamna där jag är idag.

När jag fundera på vad jag skulle ha som positivt skolminne insåg jag att de flesta av de minnena jag har från min tid i skolan handla om mig. Jag har haft bra lärare och gått på bra skolor. Men de starkaste minnena kring skolan handlar inte om lärare/pedagoger eller skolan utan om mig. Mitt lärande och hur jag växte som människa.

Jag har aldrig vart duktig i skolan. Jag läser långsamt & lär mig inte så snabbt. Sen unga år har jag alltid vart med i extra grupper med extra lärare i annat rum. När jag gick på högstadiet läste jag ex. Inget språk. När de andra klasskamraterna läste franska & tyska lästa jag extra svenska och engelska med 7 andra killar.

Jag ansåg mig aldrig duktig & skolan var för mig ett sätt att synligöra att jag inte hade fel.

Ett positivt minne från skolan ägde rum i 8:an. På idrotten skulle vi springa 5 varv på löparbanan runt fotbollsplanen. Mina klasskamrater var både med i distrikt fotbollslaget och utövade fridrott på hög nivå. En tjej i klassen var redan då cyklist på elit nivå.

Så där står jag på start linjen och tänker “det är ingen idée att ens försöka… var 2 år sen jag sluta spela fotboll”… men på någon konstig anledning ville jag bevisa något.. inte för läraren eller för mina klasskamrater utan för mig själv… så jag sprang… sprang och titta aldrig bakåt… inte förens jag hade ett varv kvar och insåg att jag var ett halvt varv före alla andra. Den dagen insåg jag att med vilja kan jag ta mig dit jag vill oavsett om jag stavar som en kratta och läser långsamt… något som jag fortfarande kämpar med… att jag sen fick återberättat att de andra i klassen tog “testet” som ett skämt strunta jag i …för jag vann inte över dom utan över mig själv.

Med den känslan utmana jag mig själv när jag gick i 1:an på gymnasiet på ett område jag innan var rädd för. Att skriva långa texter. När jag gick i skolan fick jag alltid tillbaka ett papper som var rött. Jag lämna in papper med dålig handstil med svart bläck och fick alltid tillbaka med röda symboler i marginalen och i min text. Ibland fick jag en känsla av att läraren fick byta penna efter hen rättat min text.
Så när läraren berätta att vi skulle skriva en novell fick jag ont i magen. Men samtidigt ville jag visa för mig själv att jag kunde. Jag skrev en novell som handla om mötet med en tjej från Hova och mitt första möte med alkohol och då främst hembränt. Jag skrev texten från hjärtat och berätta en historia om hur jag kände mig otrygg. När läraren lämna tillbaka texten var den som vanligt röd men denna gång sa hen. “Emil läs för hela klassen”

Detta gjorde att jag idag vågar uttrycka mig i text men inte riktigt tagit det stora klivet. Väldigt ofta får jag hjälp med stavning och grammatik av kollegor och min flickvän. inget jag skäms över för att jag vet vart mina styrkor är och ständigt försöker övervinna mina svagheter.

Min syn på framtiden skola ska alltid handla om elevens lärande tillsammans med klasskamrater, läraren och världen. Jag har länge funderat på om det är något nytt den bilden medier speglar av dagens skola. en bild där guldkornen dränks av de negativa. Men egentligen är det rätt tydligt. För tyvärr stavas ordet samarbete för ofta F U S K, tyvärr pratar vi fortfarande om svaga elever pga de inte är ”bra på att gå i skolan”. tyvärr sätter vi upp ramar för elever mer än ge att de möjligheter. Tyvärr pratar vi om IT & digitala verktyg som det vore något nytt, tyvärr gör elever uppgifter för sin lärare skull istället för deras egna. Visst jag pratar inte om alla skolor och missförstå mig inte, för dagens skola är bra men skolan måste ständigt bli bättre. Jag brukar använda ett uttrycket som lyder “från okej till wow”. Har vi nöjt oss för länga med att vara OK?

Det är inget unikt för skolan att prata om satsningar. Skola satsar tid och pengar inom ett område och sen när tiden gått ut och plånboken är tom går man vidare som inget hade hänt. Jag tycker att skolan ska inte hålla på med satsningar utan ständigt utvecklas. Genom att ständigt utvecklas behöver vi inte prata om framtidens skolan utan skolan idag. Alla i skolan måste ta sitt ansvar i skolutvecklingen.

Jag hör ofta “hen brinner för det…” eller “vi har riktiga eldsjälar på vår skola” ord som ger mig rysningar. Visst det är inget fel att brinna för skolutveckling, jag gör det. Men en skola ska inte byggas på människor som “brinner” för något eller är en eldsjäl. En skola ska byggas på professionella pedagoger och professionella pedagogiska ledare. för vad händer när veden tar slut? vad använder man då för bränsle för att hålla lågorna i liv?

Jag tycker att svensk Skola måste öppna upp fönstrena och släppa in samhället. Vi kan inte längre stå passiva och titta på. För att göra detta anser jag att vi måste sluta att prata i jag form utan i vi form. Vi som i enskild skola och vi som i Sveriges skola. Vi måste tillsammans skapa världens bästa skola. Och det bästa sättet vi gör det på är enligt mig via det utvidgade kollegiet. Kollegor som jag och du har samtal med dagligen via sociala medier. Vi tillsammans måste skapa Sveriges skola, en skola utan konkurrens och en skola där elever förstår och ser sitt eget lärande som det positiva minnet av deras tid i skolan.